Alltså..ibland känner jag mig lite bitter över mina graviditeter...Jag är medlem på Familjeliv.se, mest för att läsa om barnkläder och leta recept..det finns så jäkla mycket "jag är världens bästa mamma för att...och det är inte ni" människor så jag spyr egentligen på det. Hur som helst så kom det hem en tidning i brevlådan som just Familjeliv har gett ut, jag bläddrade igenom den imorse (jag låg och insåg att jag var ganska sjuk i sängen) och blev lite bitter. Där fanns massa tips på hur man överraskar sin man eller svärmor eller föräldrar osv att man ska ha en bebis. Tipsen var alltifrån att skriva på magen "du ska bli farmor" till att göra ett grav test pussel till sina vänner (herrgud va sinnesjukt och självupptaget) Dessa grejer ligger absolut inte för mig men just det där att ens kommande baby är en nyhet som är värld att firas har jag aldrig varit med om...(nu bloggar jag ju för er nelly och caesar så detta kanske så småningom inte blir jättekul att höra men det är ändå sanningen). När jag blev gravid med Nelly hade jag och Perra bestämt oss för att inte vara ihop så Perra blev inte glad alls över nyheten och jag grät eftersom jag visste att han INTE skulle bli glad. Mammas reaktion var mest oro för mig och Perras föräldrar tyckte det var förtidigt...Jag blev gravid med Nelly då jag var 29 vilket inte alls är så tidigt i min mening samt att jag hade utbildning och fast jobb, detta till trots så var det inegn som egentligen blev glad. När Caesar sedan blev till så tyckte Perra det var förtidigt (trots att han vet hur barn blir till)..det tyckte väl alla andra också så reaktionen från svärmor var - Hur ska du (?) orka?

Då bestämde jag mig för att aldrig nånsin ångra att jag fick mina barn eller hur tätt det är mellan dem samt att se till att orka allt själv. Tycker själv att det gått rätt bra och även om det är sjukt jobbigt emellanåt så är de det bästa jag gjort med mitt liv.

Saknar dock att ha fått uppleva det där i den förbannade tidningen..att nån skulle ha varit glad..att det hade varit värt att fira..jag är en tönt..

Det tillhör dock en av de där sakerna man ser framför sig innan det händer. När man är yngre och drömmer om hur saker ska bli. Man har förväntningar på livet och gör sig bilder om hur det ser ut innan..att det skulle bli så matchar inte riktigt min bild måste jag säga. Vem vet om jag får fler barn (är ju knappast aktuellt  nu om man säger så) så jag kanske aldrig får känna det där..vad det nu är..vi ska få bebbelycka kanske det heter.....jag är en tönt.