Jag brukar ju inte dela med mig av känslor så mycket här...men nu gör jag det lite i varjefall. Jag har ju haft förhållanden innan  Perra och ett av mina ex sa en gång när jag gjorde slut att "Kan du inte leva med mig kan du inte leva med någon". Detta var naturligtvis sagt i vredesmod och bör tas med en kilo salt men dessa ord ringer irriterat i mina öron än idag...tänk om han hade rätt? Kan en vanlig kille från Dyltabruk kasta förbannelser? Kanske hade han en nedärv hemlig förmåga. Nä, men jag undrar ibland..kanske jag har för höga krav och för lite förlåtande i mig för att fixa förhållanden längre än ett halvt decennium. Det dumma är ju att jag ser separationer som stora misslyckanden, precis som om man skulle kuggat på en tenta eller inte fått ett jobb man sökt men av ännu större kaliber. Jag vill inte erkänna för folk att vi gått i sär för det speglar liksom av sig på mig som person. "jaha, hon lyckades inte hålla ihop detta heller" Värst av allt är min pappa tycker jag. Jag har haft dålig kontakt med honom under uppväxten men har som många barn utan pappa alltid ändå velat ha hans godkännande och det är inte så lätt kan jag tala om. Jag fasar för vad han ska tycka om att vi går isär..jag vill aldrig berätta. Kan jag hålla det hemligt i ett decennium vore det bra, men det kan bli svårt praktiskt såklart =).

Kanske är det inte fel på andra utan på mig.