Som förälder lär man sig snabbt att barnet när det befinner sig i ett annat rum gärna får babbla och bubbla eller till och med gnälla, det är när det blir tyst som det  är fara å färde. Nelly är precis som alla andra barn när det gäller detta, trots att hon bara är 10mån verkar hon veta vad som är kul för henne men kanske inte fullt lika lustigt i hennes mammas ögon. Detta innebär att när man gör något man inte får så är det bäst att vara tyst som en mus. För att belysa detta räcker det med att ta ett exempel från de senaste 24 timmarna. Igår skulle jag planetera om petunior på baksidan och jag satte Nelly i gräset så hon kunde beundra sin mammas hårda arbete. Hon gurglade på och bet i sina leksaker som jag pedagogiskt lagt omkring henne. Jag gjorde färdigt två krukor och vände ryggen till för att ge mig på den nya säcken av planetringsjord. Efter nån minut inser jag att det är tyst bakom mig, börjar genast ana oråd och mycket riktigt. När jag vänder mig om sitter Nelly med munnen full av mina nyplanterade vita petunior som hon slitit upp och stoppat i gapet.

Nu är det inte bara tystnad som är en varningssignal utan även överentusiastiskt fnittrande. Detta ljud utbringar Nelly när hon för 1000ggr under en dag kryper mot dvdspelaren för att med flottiga fingrar trycka på alla knappar, mycket väl medveten om vad mamma tycker om detta. Senast för 30min hördes detta fnitter från vardagsrummet medans jag var i köket och gjorde välling. Nelly var röd i rumpan imorse så hon fick sitta naken på golvet, ätandes ett päron medans jag gjorde välling. Hon gnällde lite när jag gick iväg till köket men verkade ändå vara upptagen med päronet så jag passade på att i köket läsa 2 rader av min vän Ninas nya inlägg på sin blogg...längre än så hann jag inte. Från vardagsrummet ljöd denna varningssignal till fnitter. Jag rusar in och på golvet sitter Nelly, hon har gjort en plaskdamm av eget kiss på parketten där hon dessutom doppar sitt päron, ljudligt smaskande och fnissande...sen undrar Perra hur vi får tiden att gå på dagarna.