Att ha och vänta barn handlar mycket om att vänta, ge sig till tåls. Jag besitter tyvärr inte särskilt mycket tålamod. Jag njöt inte utav graviditeten utan tyckte det var en förfärlig transportsträcka. Vad är det folk njuter av? Tung som en mindre val, svårt att andas, kissnödig 4ggr per natt, inte kunna njuta av ett glas vin, konstant hungrig, svettig som en maratonlöpare osv. Nej, ut skulle hon..fort som tusan. När sedan förlossningen varade i 28 timmar bestående av självmordssmärtor, gråt och tandagnisslan var verkligen måttet rågat, det var bäst att Nelly var värt allt besvär. Under graviditeten tänkte jag ofta på att alla vemödor måste vara värt det så fort ens lilla teling tittar på en med ett leende och säger de mest efterlängtade orden i världen: MAMMA!

Sagt och gjort, såfort Nelly hade plågats ut så satte jag igång "du ska bli först i sverige i sådan liten ålder att säga mammaskolan". Allt jag företog mig föregicks av ett mamma: -Titta Nelly, mamma gör välling osv. Efter några veckor släppte jag lite på det där och tänkte att Nelly är en sådant begåvat barn att hon kommer fatta det där snabbt ändå. Jag vidhöll dock att alltid hålla fram händerna och säga: -Kom till mamma när jag tog upp henne ur sängen. Nelly visade sig vara mycket motorisktbegåvad och höll snart fram armarna för att bli upplyft. Sedan februari har vi också vinkat hejhej och det satt mycket riktigt efter ett tag det också.

När det var dax för det första ordet för nån månad sedan trodde jag ändå att det skulle bli mamma, jag har ju ändå bytt bajsblöjer, matat, blivid nedkissad m.m under dessa månader så Nelly borde känna någon slags tacksamhet och återgälda detta. Första ordet blev dock hej. Jag accepterade detta då det är ett kort och lätt litet ord och det har vi trots allt också tjatat. När nästa ord sedan blev kss för kisse Vincent blev jag lite nedslagen dock. Bägaren rann över på midsommar då Nelly hade bestämt sig för att förstöra mamma och pappas midsommar genom att vara vaken och på dåligt humör i 10 timmar i sträck. Vi var hemma hos bekanta och mitt under ett av hennes och mina slagsmål om att hon minsann enligt mig skulle ligga på den framställda madrassen, och minsann INTE enligt henne så bölar hon ljudligt: -PAAAPPPAAA!!!
Gahhh...det ulitamata nederlaget. Det har varit en intern föräldratävlan mellan mig och Perra om hon skulle säga mamma eller pappa först. Alla medel har varit tillåtna och Perra har försökt döpa om mig till det ena och det andra framför Nelly så hon skall bli förvirrad. Jag å min sida har ju haft tiden med henne, massor av tillfällen att öva. Jag läste någonstans att småbarn lättare lär sig ord om de ser hur förälderns läppar rör sig när ordet bildas. Uppmuntrad av detta stack jag då och då fram mitt huvud intill Nellys och med överdrivna läpprörelser och len röst upprepade jag ordet MAAAAAMMMMMAAA ca 143ggr. Nelly tittade dock på mig som om jag var sinnesjuk och återgick till sitt gnagande på en eller annan leksak. Någon vecka innan midsommar påstod Perra faktiskt att hon sagt pappa men jag trodde honom naturligtvis inte. Nu var slaget så gott som förlorat. Igår beslöt jag mig för att lägga ner mamma ett tag och satt mest på skoj i 10min och gav henne saker och sa tack tack. Tror ni inte ungen säger tacktack efter 10min, sedan sa hon tack tack hela kvällen, lite tröst var att nu var kisse Vincent nedgraderad till tack tack han också. Jag har dock kommit på vad felet är, Nelly är ju lite lurig, smartare än vad man tror. För att inte göra sin pappa ledsen så är jag säker på att hennes första ord Hej är ett kodord för mamma...så nu är jag en stolt Hej, och ingen kan vara lyckligare än jag.