Ungfär 2 ggr per år drömmer jag om min första kärlek. Den höll i sig från klass 6-8 (då jag flyttade från Gävle till Katrineholm) men minnet av den lever kvar. Somliga säger nog att man inte kan vara riktigt kär i den åldern, men jag tror att de har fel. Snarare i den åldern så har man inget annat att bekymra sig om att känslorna blir ännu mer intensiva, det blir allt man lever för.

Tobias hette han och gick i min klass, blont rufsigt hår, blåa ögon och fräknar på näsan. Nu ska man inte luras att tro att jag bara gick på hans fördelaktiga yttre utan han var dessutom fruktanvärt rolig. Vi hade exakt samma humor och han fick mig alltid att skratta. Detta lade nog grunden till min åsikt om att humor är en av de viktigaste stöttestenarna i ett förhållande, kan man inte skratta ihop kan man lika gärna lägga ned. Under åren har jag varit tillsammans med en och annan kille bara pga av det yttre, snygga men ack så tråkiga, slöseri med tid. Mitt goda råd till dig Nelly i framtiden är att tänka på att livet blir mycket enklare att leva om man har någon att skratta med.

Tillbaka då till underbarnet Tobias. Vad jag trånade, jag skrev till och med mitt namn ihop med hans efternamn så att det skulle se bra ut om vi gifte oss..Henny Ericsson (eller Eriksson, på denna punkt sviker mitt minne). Till sak hör att jag under kanske 3 dar i 6:an var ihop med hans bästa vän Fredrik och jag antar att det inte är den bästa idén om man är kär i någon.

Fredrik, Tobias och jag samt min vän Lotta hade en liten "humor ensemble" där vi varje vecka repeterade in bejublade pjäser inför fredagens "roliga timmen". Jag levde för dessa stunder då jag fick vara nära Tobbe. Jag tror aldrig att han insåg att jag var kär i honom och jag har en stark känsla av att det nog inte hade spelat någon roll för honom. När vi flyttade till Katrineholm efter 8:an så insåg jag att jag nog aldrig mer skulle träffa honom, mitt hjärta var krossat och den sommaren innan 9:an måste varit den olyckligaste i mitt liv. I den åldern är det nog svårare att inse att ett krossat hjärta läker, även om det gör lika ont idag med obesvarad kärlek har jag nu den vuxna människans insikt att saker och ting faktiskt kommer att bli bättre. Såklart överlevde jag men under hela 9:an hälsade jag ofta till honom genom min kompis Erica som gick kvar i klassen.

När jag 3år senare var i Gävle för att hälsa på morfar bestämde jag mig för att söka upp Tobias. Jag slog ivrigt i telefonkatalogen men han bodde säkerligen fortfarande hemma och jag mindes inte hans föräldrars namn, inte heller hittade jag någon Ericsson på den adressen längre och att ringa till alla Ericsson i Gävle var det inte tal om naturligtvis. Det var kanske lika bra, vad skulle jag ha sagt egentligen? -Hej, kommer du ihåg mig? Henny..som var kär i dig i 8:an...ehhh..hmm..nej. 2ggr per år återser jag dock honom i drömmarna och han är lika söt som han var då. Nuförtiden undrar jag mest vart livet fört honom och jag hoppas att han har det bra.

Hans vän Fredrik (mitt ex, haha) vet jag precis vart han är. Han är krönikör i Föräldrar och Barn tidningen där han skriver om sitt pappaliv med sambo i Gävle. Han är visst lärare nu, varje gång jag läser tidningen får jag minnen från skoltiden. Rent teoretiskt sett skulle jag kunna maila Fredrik vars email finns i Föräldrar och Barn tidningen och fråga vad det blev av Tobias men det vore ju sinnesjukt, och det finns naturligtvis risk för besvikelser. Lika bra att bevara bilden av min Tobias som jag har från den tiden, pojken med de blåaste, vackraste ögonen i Gävle.