Har kommit hem från besök hos mamma i Gävle där vi tillbringade några trevliga dar med bad i havet, besök på Furuviksparken samt middagar på baksidan i sällskap med ca 15000000 getingar. Nelly lärde sig stå utan stöd under vistelsen där och nu övar hon ständigt..många fall på blöjan blir det. Vi besökte som sagt Furuviksparken, där hade jag inte varit sedan jag var 10-12 år. Jag minns att ett besök där var en av sommarens höjdpunkter. Natten innan man skulle till Furuvik kunde jag knappt sova av förväntan, parken hade ju allt. De hade massor av djur, sockervadd, lotterier och åkattraktioner. Eftersom vi förmodligen bara åkte dit när det var sol så är det just alltid soligt och hett i mina minnen. Vi hade med oss fika som vi åt på klipporna vid havet efter att ha sett björnar, lodjur och apor. Efter fikat var det dags för åkattraktionerna, när man närmade sig den delen av parken hörde man alltid gnisslet av bergodalbanan av trä...vagnar som gnisslade fram och barn som skrek i förtjusning. Denna del av resan var inte mammas favorit, hon satt alltid på en bänk och tittade på klockan då hon är höjd och åkrädd. Vi åkte dessto mer och när vi avverkat de karuseller vi ville väntade lotterierna. Jag tog alltid vinst varje gång då jag hatar att förlora, många rosa pantrar och snobben i plast blev det. Furuvik var helt enkelt det ultimata paradiset.

Eftersom Furuvik var detta Nirvana av djur och karuseller så var ju varje barns dröm naturligtvis att få vara en heldag där och åka hur mycket man ville. När jag var runt 10år så skulle den drömmen besannas. Min styvfars företag Sandvik skulle ha en dag för alla anställda där och man skulle få åka allt gratis. Jag och min bror trodde vi hade hamnat i himmelen när vi hörde det..i veckor längtade vi..jag kände smaken av sockervadd i munnen och solen som brände mot grusgångarna, lukten av elefantbajs och apornas skrän. När dagen D grydde hände det som inte fick ske, det regnade. Inte något förlåtande lite duggregn utan himmlensportar hade öppnats, ett grått ogenomträngligt täcke av vatten. Mamma sa genast att vi inte kunde åka vilket naturligtvis utlöste ett raseri och tårutbrott hos mig och min bror så familjen enades om att vi skulle göra ett försök. När vi kom fram var dock katastrofen ett faktum, det öste ner och vi var kalla och blöta på en minut, inte en apa eller elefant i sikte. Jag och Rickrad rusade ändå in bland åkattraktionerna men de stod stilla pga det kraftiga skyfallet.Vi fick återvända hem, det kändes som jorden gick under. Mitt himmelrike så nära, som att stå i Sahara och se ett vattenglas hällas ut en meter framför dina fötter. Jag var otröstlig och mammas försök med att -vi åker hit igen hjälpte knappast. Då skulle vi inte få åka allt vi ville och kunde pga av kostnaden. Furuvik var alltså den stora drömmen när man var liten.

Nu när jag har Nelly skulle jag då visa henne detta underverk men det är som ett engelskt ordspråk säger: "You can never go back home again". Parken var inte som jag mindes, björnarna var borta och ersatta av en grillplats, även elefanterna var borta samt den gamla träbergodalbanan och mycket annat. Parken har förvisso blivit mindre i storlek men även magin var borta. Visst var det kul med lite apor och några ormar i glasmontrar men det var inte som förr, inte ens vädret som i mina minnen (oftast då) var soligt var sig likt..det var skyar och lite höstvindar som blåste. Nelly hade inte i denna ålder så stort utbyte av resan heller, hon blev dock några plastormar från souvenirshoppen rikare. Nelly får väl skapa sig sina egna små paradis så småning om..men i den takt som världen verkar krympa blir det väl Disneyworld i Florida som får hennes blod att pumpa snabbare.