Nu har mitt och Perras nya liv börjat! Vi skall inom en snar framtid bli en av de där glada människorna i tidningarna som håller ut sina byxor framtill och glatt visar att det får plats en mska till där i de gamla plaggen. Perras ångest började under min graviditet då han i en broschyr på gynmottagningens vänterum konstaterade att han led av fetma vilket han förfärat basunerade ut inför den chockade receptionisten. Under graviditeten gick jag upp ca 1miljard kilon och naturligtvis drabbades jag inte av det berömda viktraset som påstås komma vid amning (kanske för att jag inte ammade) Nu skall jag snart tillbaka till jobbet, känns lagom spännande att återvända tjock, hålögd av sömnbrist samt att jag inte haft tid att klippa mig på 10månader. Jag är ingen reklampelare för moderskapet som Charlotte Perelli direkt. Jag fick alltså nog men inser att utan att få Perra med mig är det kört, kan inte stå och göra mysiga middagar åt honom och sedan slå mig ned med ett salladsblad och låtsas vara tillfreds med tillvaron. Perra är inte typen för någon flygvärdinnediet eller Nutrilettslukande, dessa tillåter inte bearnaisesås så GI metoden var det enda som han ansåg att han kunde leva med. Vi började igår och än sålänge går det bra, jag är inte alltför insatt i metoden men innan jag hinner läsa på så utesluter vi genast vittmjöl, socker, pasta, bröd, potatis och ris.Problemet är väl att det verkar bli dyrt, skall Perra äta sig mätt på kött får vi börja med egen kreatursuppfödning. Vi får se hur det går, på söndag skall första veckan utvärderas och jag skall redovisa viktminskning..alt fasansfullt..kanske ökning. Funkar inte detta tar jag till Nutrilettkur med eller utan Perra för nu skall kilona bort. Jag vill också vara glad i stora byxor.